krispikrus -

Mina skador

Jag skadade mig idag. Det gjorde ont. Det skedde i morse, påväg nedför trappen. Jag hade precis ätit frukost. God frukost. Trevligt sällskap. Först av Marina och hennes pojkvän, sen en bok. Så tog frukosten slut och jag vandrade till trappen för att gå nedför den. Vad händer då där? Jo, jag snubbelisnubblar på ett trappsteg, landar på ryggen och vänster arm. Aj. Det gjorde riktigt ont. Jag har ett långt rivsår på min arm nu. Det är alldeles rött och runt det röda är det blått och svullet. Kan inte röra den så bra heller. Jag var tvungen att ligga i min säng ett tag, nästan vrida mig i plågor. Nja. Fast nästan ändå. Och ingen kom till undsättning, ingen hörde mitt fall och frågade hur det gick. Ingen blåste på mina sår. Jag kände mig lite ensam då. Så jag ringde och pratade lite med min bror. Sen hamnade jag i ateljén. Målade, knaprade på skorpor och pratade med Mikael.

Ja, nä, nu blir det inget mer. hej.

2009-01-31 @ 19:07:04 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

jihej

åh, Marina knackade just på min dörr och hade en skål med frukt i famnen. Vill du ha en frukt frågade hon, för jag har såmånga och du hade ju inga? Åh. Det var snällt. Nu har jag en banan. Jag tycker om bananer. Marina har bakat en häfti kaka idag också. Den är både gluten och mjölkfri och ha potatis i sig. Potatis och nötter och socker och ägg. Den smakade lite speciellt men var väldigt god.

2009-01-25 @ 20:29:16 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Söndag

I morse åkte min Frida hem till Stockholm igen. Det kändes ensamt och jobbigt och tråkigt. Speciellt när jag kom tillbaka till mitt rum och såg min stora, gigantiska säng stå där i rummet helt ensam och nu är det ju bara jag som ensam ska sova där. Visst, Iglis på ett hörn, men ändå. Det har iallafall varit en helg av värde. Vi har spelat Uno (Jag vann flest gånger!! HA!), sett lite film, pratat och myst, ätit popcorn, ätit MASSOR av ketchup (Hallå, jag hade en alldeles sprillans ny ketchupflaska, nu är det typ bara halva kvar...är det nån som kan äta ketchup så är det ju Frida... ), byggt en RAPTOR i snö som vi döpte efter min mor. Raptor Marit alltså. Men synd, för nu är Raptor Marit död för idag smälter snön igen och Raptor Marit hals måste ha gått av nån gång inatt och det känns tråkigt och sorgligt för hon kunde ha blivit så himla himla läskig och skrämmande (Mikael skulle finslipa på detaljerna idag. Han sa han skulle ta med sig en liten kniv och rista in detaljer på den så att den verkligen skulle se riktig ut, men ... nu blev det ju inget av med det) !

Jag missade dock Wild Kids igår, men såg det idag istället på svtplay. Jag vet inte.. jag brukar alltid gilla lejonen bäst, fast första intrycket var ändå att jag gillade björnarna mest, men jag tror ändå att jag hejar på lejonen för de ligger under. Det är synd om de. De förlorade första tävlingen. Sen i kompiskampen var de jättetaggade, och jag hoppades verkligen att de skulle vinna, vågade nästan inte titta, men så ATTANS! Björnarna vann och lejonen gick sorgsna därifrån. Jag hoppas inte detta kommer sänka de totalt.
ANNA HÄR ÄR INFON DU VILL HA: Wild Kids är på lördagar kl 19.00 på ettan. Två program har hitills varit, men du har inte missat så mycket.

2009-01-25 @ 17:22:42 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Lite chaite skulle sitta bra

Jag får så mycket kärlek överallt ifrån. Ibland nästan sprängs jag. På ett bra sätt. Men ändå på ett sätt så att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv och förtjänar jag verkligen allt? Det känns som att hjärtat är alldeles sprängfyllt av en röd kräm som är alldeles varm och mjuk. Som sprider sig från hjärtat ut i alla alla alla kroppsdelar och ibland börjar jag nästan gråta, iallafall så kommer det en tår eller två eller så stannar de i ögonen, ramlar som inte ut, men de är där. Glada tårar. Kärlekstårar. Till människor. Till fina människor. För det finns så himla många, och vissa som jag inte ens känner så bra men de kan vara så underbara ändå så jag förstår inte vart det kommer ifrån. Att de vill vara så snälla mot mig.
Människan är häfti och cool.
Nu ska jag snart gå till sängs och låta mig vaggas in i sömnens fantastiska rike. Jag hoppas att jag drömmer en rolig dröm. Kanske om att jag förvandlas till Tärningskvinnan eller att jag är på Urkult och dansar mig helt yr och svettig.

2009-01-22 @ 21:08:12 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Snö

Å, det är helt vintervittvackert utomhus nu. Det snöar stora snöflingor och är alldeles lagom kallt. Jag kom nyss tillbaka från en ensam liten promenad. Det var typ världens bästa promenad. Det är så tyst här. Jag bara stod ett tag, stod och blundade och lyssnade på hur tyst det var. Några barn hördes en bit ifrån, men annars ingenting...
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.
Vi har ingenting nu på förmiddagen, men efter lunch blir det till att vandra till ateljén och måla. Det blir kul, och sen ikväll syyyyyyyyjunta i ceciliagården. :) :) :) :) :) Då ska jag sticka. Jag tycker om att sticka.

Igår var det också en dag värd att berättas om. På förmiddagen hade vi foto (det är för de som vill, vi är 6 stycken som vill). Sen efter lunch softade jag ett tag, pratade blandannat med fina fina Sanna i telefon, och vad hände väl sedan? JO, vi gjorde snöänglar i snön! Jag rullade även en gigantiskt snöboll! Den var faktiskt gigantiskt, och ganska tung, men jag är stark. Efter middagen badminton, bakning av kladdkaka (fast den blev inte så kladdig, inte så mycket kladdkaka. För lite kakao, för lite sånt där riktigt kladdkakekladd. När ska jag vara med om att en kladdkaka lyckas igen egentligen? Det var tusen år sedan nu, jag börjar verkligen tvivla på min bakkonst. Kladdkaka ska ju vara jättelätt, men ändå var det så längesen jag var med om att göra en perpans perfekt perpanskladdis. Finns det en kladdkakegud? På samma sätt som en yatzygud? Isåfall har jag dålig kontakt med guden just nu och har haft det ganska länge...) och Hercules på den stora, stora teven som en klassis har på sitt rum (som han alltså tagit med sig hit! Jisses!) .

ÅH, föressten, just det, dagens lycka hitills: Jag har funnit en att se Wild Kids med! :) :) :)

2009-01-20 @ 11:07:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

men så Lyckligt.

Ja, men så lyckligt det blev för ett tag sedan. Det älskade älskade programmet är ju tillbaka. WILD KIDS! WILD KIDS börjar ikväll.
Jag bara berättade om min kärlek till Wild Kids igår, när jag och två klassisar hängde i den röda sammetssoffan i sällskapsrummet. Fick skeptiska blickar och längtade lite efter Elisabeth som ALDRIG ALDRIG skulle ge mig en skeptisk blick om jag sa att jag längtar tills Wild Kids börjar. Hon hade bara blivit glad och vi hade kunnat glädjas tillsammans. Så igårkväll gick jag in på svt.se och vad fick jag veta? JO! att det första avsnittet är ikväll. Fantastico fantastico. Kl sju sitter jag bänkad framför teven, var så säker.

Annars så är det rätt lagom kallt i Ranis idag. Vandrade till ateljén, pratade i telefon, målade lite, drack te, åt skorpor och pratade med de tre andra som också befann sig i ateljén denna lördag. En av de går måleri och hantverk. Han heter Harry och är pensionär. Bor på skolan och befinner sig i ateljén JÄMT. Jämt, alltså jämt. Han berättade att han igår hade gått hem vid tvåtiden på natten, för att sen komma tillbaka vid typ tio-elva tiden i morse. Men så är han duktig också. Målar väldans snygga tavlor.

Nej. Hej.

2009-01-17 @ 18:20:10 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

apelsinapelsin en jätteapelsin

Det finns ett sådant lugn. Här finns verkligen världens lugn. Jag behöver inte skynda med någonting. Jag behöver inte tänka på någonting. Det enda jag behöver är att prata med människor, gå promenader i solen (bli kall om kinderna, sådär lite röd, andas rökmoln, känna doften av gran, höra kängor som knarrar, hästar som gnäggar...), skriva, läsa, måla, sjunga, äta, sova, prata i telefon med älskade kära fina människor.
Ibland sticker det förstås till, ibland gör saker ont, ibland känns saknaden efter vissa så mycket, ibland stressar jag nästan upp mig mitt i allt det lugna. Kanske just därför, för får man verkligen ha det så här lungt?
Men okej.
Ta ett djupt andetag.
Koka en kopp te.
Sticka med mjuka, färgglada garner.
Andas.
Drick mera te.
Njut av människor.
Njut av dig själv.

-

Nu är det helg igen! Jisses, tiden går snabbt. Idag har vi skrivit. Åh, det finns sådana häftiga och roliga människor! Den äldsta i min klass, hon måste ju vara upp mot 70 år. Helt vitt hår och ansiktet fullt med rynkor. Elisabeth är hennes namn. Hon ställer många frågor, men mumlar ganska mycket bakom sitt långa hår. Hon har irrat bort sig i skogen på sin cykel när hon skulle hitta till ateljén. Hon ser och låter så verkligt glad om man säger nåt snällt eller gör en tjänst åt henne. När man hälsar. Sen har jag också fått höra att hon tydligen har TVÅ män som hon leker med. Vad var det hon hade sagt?.. eh, typ, något i stil med att om de inte gör som hon vill så får de allt se, då visar hon de.
Haha. Å. Jag gillar henne.

2009-01-16 @ 14:13:59 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Frukost

Alltså, nu börjar mitt tangentbord att balla ur. Jag gillar inte när saker ballar ur. F är jättesvårt att skriva, jag måste trycka jättehårt. Detsamma med C. Det är ett väldigt problem. Jag gillar det inte. Vad jag däremot gillar är frukosten som serveras varje morgon. Där finns ju nästan allt. Gröt å havremjölk å musli och flera olika flingor å russin å solroskärnor å sylt å äppelmos å flera sortes bröd å juice å tomat å gurka å paprika å te å kaffe å tartex å marmelad å köttiga saker å mjölkiga saker å ibland ägg å kaviar...mmmmmmmmmmmmmmmmmm frukost är ju nästan det bästa.

Vi börjar inte förrän efter lunch idag (första bildlektionen! Då ska vi vandra till ateljén som är typ 2 km bort) så nu tvättar jag lite kläder och försöker skriva lite Haikudikter.
tjoliho.

2009-01-13 @ 10:15:27 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Gåta, en liten gåta.

Okej, här kommer den lilla gåtan:

De fattiga har det
De rika behöver det
Är större än Gud
Äter man det så dör man

2009-01-12 @ 00:20:19 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Oj jag är visst helt jättelångt borta

Ja minsann. Jag är visst typ i värmland. Värmland. Alltså, värmland. En bit från Karlstad, en bit från Munkfors, Ransäter. Jag befinner mig i Ransäter. MiniRansäter. Här finns två hästar (kanske finns det fler), det ena bits, den andra var bara söt och fin. Här finns också en skola med barn som säger man inte får vara på skridskobanan utan skridskor. Vet ni vad mer som finns? JO! Här finns jag, plus en massa andra människor som dragit hit för att gå folkhögskola. Geijerskolan.
Jopps.
Jag anlände till Ransäter i tisdagskväll, efter en tolvtimmars resa med både tåg och buss, bärandes på flera tunga väskor. Husmor mötte mig och skjutsade mig till ett rött hus. Husmor var snäll. Husmor frågade om jag var hungrig. Jag sa att nja inte så värst, kanske lite. Husmor sa att hon kunde fixa lite mackor och frukt, jag sa okej jamen ja gärna. Så Husmor gick iväg, kom tillbaka med en julmust, frukt och macka. Sicken Husmor! Sen frågade hon om jag ville träffa någon annan från min klass. Jag tänkte: Jag är lite trött, jag är lite rädd, men nej inte kan man tacka nej till ett första möte. Så jag fick träffa en liten vän, och vi hängde ett tag. Sen gick jag hem till mitt ENSAMMA (Jag bodde där endast två nätter, sen fick jag byta. Men det var kallt, ensamt och varje kväll spelades det trummor på våningen under.) rum och la mig tillrätta i sängen.
Jag kände mig inte ens så särskilt rädd.

Idag är det söndag, och en lördag har det också varit. Helgdagar, utan lektioner och utan lyxet med lagad mat eller fika lite då och då. Skönt måndag i morgon. Så vad gör man en söndag i Ranis? Jopps, jag har lärt en klassis att sticka. Sen har jag bakat lite bröd med en klassis och sen har vi spelat lite badminton. Vi börjar ändå bli ganska skillade. Eller ja, men jo.

Ursäkta jag bara hoppar mellan allt möjligt. Men jag känner mig lite hippig och happig inom mig. Fullt av nya intryck i hjärna, hjärna, kropp. Överallt. Nya människor, nya miljöer, nya saker att göra. Än så länge har vi haft musik och skrivande. Jag har också bestämt mig för att vara med i elevkören (och JISSES, jag har ju aldrig sjungit i kör förut så jag fick sjunga upp för hon, körlärarinnan. Helt ensam stod jag där och sjöng Vem kan segla förutan vind i ett stort rum till endast piano. Jisses, jag hörde ju min egen röst. Och hon lyssnade och studerade min röst. Ja jisses, men det gick bra. Jag sprang ju inte därifrån. Jag smet inte in på mitt rum och låtsades att jag inte alls ville vara med i kören, bara för att det där kändes så läskigt. Jag gjordere ju.) och det var ju kul och härligt och befriande och så. Foto har jag i morgon och på tisdag målning. tjiiiiiiiiiho.

Nej men nu måste jag ägna hela min själ och mitt hjärta åt ett msnsamtal med typ den mest älskvärda i världen.

2009-01-11 @ 23:43:48 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()