krispikrus

Livet i dess fulla prakt:

Att cykla jättesnabbt nerför en backe en sommardag när vindarna är varma och människor ler
Att göra hummus mitt i natten
Att gå på vattenpölar som blivit till is (man kan antingen: stampa sönder isen, försöka gå på isen utan att den går sönder, trycka lite lätt med foten på isen så att där bara bildas små fina sprickor)
Att dansa tills huvet, hjärtat, själen, kroppen är överallt och i kaos (bra kaos) och svetten rinner och fötterna gör ont
Att sitta på café i flera timmar fast man inte vet att det har gått flera timmar och oj nu är det visst kväll men det gör ingenting vi kan sitta här några timmar till för det finns ingen tid att passa och ja tack, ge mig en kopp te till och en mörk chokladbit med hela nötter i
Att bli sådär kall och röd om kinderna av vinterkylan
Att sitta under en filt och läsa Bamse samtidigt som en eld sprakar
Att ligga i en säng hela dagen och känna att det inte finns någon annanstans som man hellre vill befinna sig
Att gå genom frasiga, färgglada höstlövshögar
Att laga en god måltid och förtära den med några fina fina underbara och så kanske lite vin
Att vara uppe hela natten när det är sommar, ljust och varmt
Att bada naken i natten när det är sommar, ljust och varmt
Att komma på briljanta julklappsidéer
Att slå in de briljanta julklappsidéerna i häftiga, fina paket med papper, glitter och snören i olika färger
Att ha matlagningsprogram med sig själv
Att köpa en tesort man aldrig smakat förr
Att vara ute hela dagen och dricka något varmt ur en termos
Att ligga alldeles nära någon
Att upptäcka nya gator, nya caféer, nya hus, nya små butiker
Att dricka choklad och knapra skorpor efter kallt kvällsdopp i havet
Att vakna vintermorgnar och se julkalendern med täcket virat om sig

Det finns mer.
Men det får räcka för nu. 
För snart är det Greys. Sen ska jag till Ålidhem. Mys, översovning, film med Daniela och Mia.
Tjarå.

Föressten,
det är ju inte så att jag på något sätt ogillar Umeå. Här finns ju nästan alla mina fina, underbara, kära. Men bara nästan. Det är ju som det. Att det bara är nästan.

Jag har funnit en ny delikatess! Banan och tahini. Bara banan och tahini. Kleta lite tahini längst upp på bananen, ta en tugga, kleta lite mer tahini på bananen, ta en till tugga. Fortsätt så tills bananen är slut. Ljuvligt!

Det är tur att jag runtomkring mig har människor som befinner sig i en liknande situation som jag själv. De flesta har faktiskt rätt mycket ledig tid, vilket jag uppskattar till fullo eftersom jag då har människor att hitta på spännande små äventyr med. De senaste dagarna har väl de spännande små äventyren hållt sig borta, men jag har haft långa caféträffar med kaffe, mys och stickning (Jag och Sanna ska till och med på stickcafé ikväll!) och jisses JA, ibland kan mysiga caféträffar i höstmörkret vara det bästa som finns.
åh! jag längtar tills man kan ha mysiga vinterjulpysselkvällar med tända ljus och glögg och pepparkakor och en massa pysselsaker att göra små juliga konstverk av (man kan tillexempel göra en ubåt av toalettrullar som man sen kan hänga i julgranen. Det gjorde jag en gång. Den är väldigt fin och jag är väldigt stolt över den. Kanske är en ubåt inte det juligaste i hela världen men den är väldigt fin faktiskt ). Eller, åh, något nästan ännu mer julmysigt är att stiga upp på morgonen och se på julkalendern. Ta med sitt täcke och kura ner sig i soffan. I morgonmörkret ligga och få en dos av jul, äventyr, barnprogram. Tjiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiipppppppppppiooooooooooooooooooooooe!

Nu ska jag snart bege mig till mormor och morfar, det blir trevligt och kul och kanske får jag höra en fantastiskt liten sång som morfar och hans vänner sjöng när de gick runt bland husen som små pojkar och lussade.
Först sa de :
Här kommer Judas med pungen,
pungen är tom.
Sång:
Kära goda vänner, skänk Judas en slant.

Den är väldigt bra och morfar har med sin mörka stämma sjungit den många gånger, med början typ för två år sedan. Plötsligt var den bara där. Han hade förr aldrig talat om sina äventyr som stjärngosse när han var en liten pojke men så en dag! och vilken dag, vilken tid, vilken sång!
Och vi njöt och bad han sjunga den om och om igen.
om och om igen.
om och om igen.
och inget var som förr.

Kanske ska jag avsluta detta lilla inlägg på det sätt som jag alltid, alltid avslutade mina dagboksinlägg när jag var typ 10-11 år. 

Pund pund älskade hund. 

Varför amanda varför?