krispikrus

Dras man till en sorts människor? Dras man till en massa olika sortes människor? Som kan uppfylla olika slags behov? Ja kanske. Men ibland känns det som att det finns många likheter med människor jag dras till. Eller så lockar jag fram någonting liknande hos många människor. Vilken sida är det jag visar av mig själv? Vilka sidor? Väljer jag själv vilka sidor det är jag ska visa? Och när? För vilka personer?
Tanke. Tankar.

-
Sportlov i Stockholm. Det var ett lov att hänga i julgranen skulle jag allt vilja säga. Bio, öl, sushi, Hermans, kaffe, café, piercing, yatzy, en ny liten klädnad, en ny liten väska, naturhistoriska riksmuseet och så Frida och Sanna. Det enda som var synd och tråkigt var att jag aldrig fick någon vegansemla (eller ja, en semla utan mjölk bara hade ju egentligen räckt) och att det suger att inte ständigt kunna vara nära älskade älskade kära fina människor. Så kommer jag tillbaka hit till Ranis, kliver in i mitt rum som luktar lite som jag men mycket som det här rummet bara. Tycker om lukten. Jag känner mig hemma och trygg (fast nu är jag lite rädd för Marina berättade att när hon sov här ensam i huset på lovet så hörde hon en massa ljud, som att någon gick omkring och lalala nivet typ spökljud, så det spökar nog här. Fast jag har bestämt att det är snälla spöken. Som inte vill skrämmas. Som inte kommer sitta på min sängkant mitt i natten och titta på mig när jag sover. Eller äh, det kan de väl få göra, bara de inte sitter där om jag vaknar och öppnar ögonen och ser en gestalt i mörkret, för då kommer jag att bli rädd. ) och det är varmt och mysigt och jag har en stor säng som är skön och Amelie tittar på mig och det finns människor i rummen intill. Men när var jag här sist? Var det bara en vecka sen? Var det en HEL vecka sen? var det BARA en vecka sen? var det en HEL vecka sen? lala. fram och tillbaka. Kvar är jag i Stockholm fast åkte jag till Stockholm? Och förhållande är bra med sätt inte dit ett distans före för det är inte kul, för det blir så mycket hejdå och jaha nu ses vi visst inte på en månad eller kanske ännu längre och jaha jättekul då näe näe. Men så är jag glad för att jag är här, att det är hit jag kommer tillbaka till. Att det inte är Umeå. Inte för att jag hatar Umeå. Inte för att jag Inte Saknar och längtar efter massor av människor i Umeå, men jag vill inte vara där just nu. Jag vill vara här. Jag vill faktiskt vara här. Jag trivs ju här. Jag mår ju bra. Det är ju inte bara min hjärna och mitt hjärta som säger det, till och med min kropp gör ju det. Den mår ju bättre.

men förvirrat och vadheterdet, tvestjärtad var det visst nån som kallade sig själv, fast jag menar inte tvestjärtad för finns ett sådant ord? jag menar ett annat ord, fast jag kan använda mig av tvestjärtad. jag känner mig det. tvesjärtad. jag känner mig tvestjärtad.

Så kommer lite glädje:
 I postlådan möttes jag av ett vykort och ett brev adresserat till mig. Från Isak. Lille Isak. Han har målat Picachu och skrivit: det här är picachu, hej amanda, kramar isak 
jättefint och jag blev så glad.

Mera:
Jag hade så väldigt kul i ateljén. Jag kan lyssna på musik nu i min mp3(har inte haft några hörlurar förut) och det gick bra att måla. Det kändes bra och jag fastnade inte och tiden gick snabbt och vår lärare är en bra lärare. Hon ser typ alltid något bra och kommer med råd och tips.


Äj näj nu ska jag inte babbelibabbla mer.
Jag har sovit dåligt de två senaste nätterna. Det är inte kul att sova ensam. Jag hoppas jag sover bättre inatt.