krispikrus

Det finns ett sådant lugn. Här finns verkligen världens lugn. Jag behöver inte skynda med någonting. Jag behöver inte tänka på någonting. Det enda jag behöver är att prata med människor, gå promenader i solen (bli kall om kinderna, sådär lite röd, andas rökmoln, känna doften av gran, höra kängor som knarrar, hästar som gnäggar...), skriva, läsa, måla, sjunga, äta, sova, prata i telefon med älskade kära fina människor.
Ibland sticker det förstås till, ibland gör saker ont, ibland känns saknaden efter vissa så mycket, ibland stressar jag nästan upp mig mitt i allt det lugna. Kanske just därför, för får man verkligen ha det så här lungt?
Men okej.
Ta ett djupt andetag.
Koka en kopp te.
Sticka med mjuka, färgglada garner.
Andas.
Drick mera te.
Njut av människor.
Njut av dig själv.


-

Nu är det helg igen! Jisses, tiden går snabbt. Idag har vi skrivit. Åh, det finns sådana häftiga och roliga människor! Den äldsta i min klass, hon måste ju vara upp mot 70 år. Helt vitt hår och ansiktet fullt med rynkor. Elisabeth är hennes namn. Hon ställer många frågor, men mumlar ganska mycket bakom sitt långa hår. Hon har irrat bort sig i skogen på sin cykel när hon skulle hitta till ateljén. Hon ser och låter så verkligt glad om man säger nåt snällt eller gör en tjänst åt henne. När man hälsar. Sen har jag också fått höra att hon tydligen har TVÅ män som hon leker med. Vad var det hon hade sagt?..  eh, typ, något i stil med att om de inte gör som hon vill så får de allt se, då visar hon de.
Haha. Å. Jag gillar henne.