krispikrus

Ja minsann. Jag är visst typ i värmland. Värmland. Alltså, värmland. En bit från Karlstad, en bit från Munkfors, Ransäter. Jag befinner mig i Ransäter. MiniRansäter. Här finns två hästar (kanske finns det fler), det ena bits, den andra var bara söt och fin. Här finns också en skola med barn som säger man inte får vara på skridskobanan utan skridskor. Vet ni vad mer som finns? JO! Här finns jag, plus en massa andra människor som dragit hit för att gå folkhögskola. Geijerskolan.
Jopps.
Jag anlände till Ransäter i tisdagskväll, efter en tolvtimmars resa med både tåg och buss, bärandes på flera tunga väskor. Husmor mötte mig och skjutsade mig till ett rött hus. Husmor var snäll. Husmor frågade om jag var hungrig. Jag sa att nja inte så värst, kanske lite. Husmor sa att hon kunde fixa lite mackor och frukt, jag sa okej jamen ja gärna. Så Husmor gick iväg, kom tillbaka med en julmust, frukt och macka. Sicken Husmor! Sen frågade hon om jag ville träffa någon annan från min klass. Jag tänkte: Jag är lite trött, jag är lite rädd, men nej inte kan man tacka nej till ett första möte. Så jag fick träffa en liten vän, och vi hängde ett tag. Sen gick jag hem till mitt ENSAMMA (Jag bodde där endast två nätter, sen fick jag byta. Men det var kallt, ensamt och varje kväll spelades det trummor på våningen under.) rum och la mig tillrätta i sängen.
Jag kände mig inte ens så särskilt rädd.

Idag är det söndag, och en lördag har det också varit. Helgdagar, utan lektioner och utan lyxet med lagad mat eller fika lite då och då. Skönt måndag i morgon. Så vad gör man en söndag i Ranis? Jopps, jag har lärt en klassis att sticka. Sen har jag bakat lite bröd med en klassis och sen har vi spelat lite badminton. Vi börjar ändå bli ganska skillade. Eller ja, men jo.

Ursäkta jag bara hoppar mellan allt möjligt. Men jag känner mig lite hippig och happig inom mig. Fullt av nya intryck i hjärna, hjärna, kropp. Överallt. Nya människor, nya miljöer, nya saker att göra. Än så länge har vi haft musik och skrivande. Jag har också bestämt mig för att vara med i elevkören (och JISSES, jag har ju aldrig sjungit i kör förut så jag fick sjunga upp för hon, körlärarinnan. Helt ensam stod jag där och sjöng Vem kan segla förutan vind i ett stort rum till endast piano. Jisses, jag hörde ju min egen röst. Och hon lyssnade och studerade min röst. Ja jisses, men det gick bra. Jag sprang ju inte därifrån. Jag smet inte in på mitt rum och låtsades att jag inte alls ville vara med i kören, bara för att det där kändes så läskigt. Jag gjordere ju.) och det var ju kul och härligt och befriande och så. Foto har jag i morgon och på tisdag målning. tjiiiiiiiiiho.

Nej men nu måste jag ägna hela min själ och mitt hjärta åt ett msnsamtal med typ den mest älskvärda i världen.