krispikrus

Det känns jättekonstigt inom mig. Alla åker härifrån. Det är bara några få kvar. Många åkte redan igår. Vid frukosten i morse var det inte många som var där. Vid lunchen ännu färre, och någon middag serveras det inte eftersom typ alla åkt. Människor med väskor påväg mot bussen. Jag åker först i morgon. Marina också. Mikael åker inte alls. Så vi tre ska mysa ikväll. Göra snickerskaka, äta snickerskaka. Nu vill jag mest åka på en gång. När jag vet att jag ska åka. När typ alla har åkt. Samtidigt så känns det så konstigt att åka härifrån. Att se andra människor, att se MÅNGA människor på en gång och många bilar. Haha. nä. men. Jag har ju på nåt sätt varit innesluten i detta liv nu dessa veckor, hur många veckor det nu blir. Tiden är så konstig. Snabbt går den, samtidigt som den känns så lång. Samtidigt som det känns som att det var tusen år sedan jag var hemma. Jag saknar hemma lite. Jag saknar min familj. Jag skulle vilja ha några kramar av min familj. Men så känns det rätt bra att inte åka hem till Umeå nu på lovet också. Det är som både och det där. Det är som både och det mesta. Det mesta är som både och.



För en vecka sedan, förra fredagen följde jag med på en spontantripp in till Karlstad. Jag, Marina, Mikael och Linda fick åka med Rickard in (som bor i Karlstad). Vi vandrade omkring i solen, hittade roliga kläder på Myrorna och Kupan och satt ett tag och studerade en människa som provade skor. Det går faktiskt att ta reda på ganska mycket om en person bara genom att kolla på denne, titta på kläderna personen valt att bära, hur personen går till väga när denne ska köpa skor (som var fallet i denna situation).  Ja det var spännande. 


    


Vi hittade den här fantastiska knallgula lilla skapelsen och trodde den kostade kanske 50-60 spänn, men tji fick vi, den kostade 900 kr!!!!!