Kalcipos
Hej.
Jag vet. Jag är en dålig bloggare. En riktigt dålig bloggare. En bra bloggare skriver flera inlägg om dagen. En dålig bloggare gör som jag. Har mellanrum på över två veckor mellan ett och ett annat inlägg. Jag antar jag tappar det OTROLIGT HÖGA ANTAL läsare (eller inte så många) som jag har. De är väl borta. Ni är väl borta nu. Jag kan skriva ändå. Bara för skojs skull. För att jag finner det vara en kul sysselsättning såhär vid halv elva på måndagskvällen. Precis hemkommen från ett avsnitt Tonårsliv som jag såg med några små (fast stora i hjärtat, och egentligen kanske även på den yttre sidan.. större än mig i allafall.. fast Marina har samma skostorlek som mig. Annars är de större. Längre och lite större fötter), fina vänner.
Denna måndag har jag tillbringat nästan bara med mig själv. Det har verkligen varit en Amandamåndag. Jag har umgåtts med mig själv. Bara med mig själv. Efter att jag insupit en god frukost (fast det gjorde mig lite ledsen att där inte fanns någon havremjölk, den var slut och en av mattanterna bad om ursäkt. De är så gulliga och snälla och rara mattanterna. Jag vill ge de en kram) så tog jag ett skrivblock, min kamera och min Bamseklocka och begav mig iväg i förmiddagssolen. Jag hade ett mål. En speciell skog. En skog jag gått i en gång förut, men då var det snö och vinter och kallt. Mikael var i denna skog jag talar om för bara några dagar sedan och han talade så gott om den. Att det är en skön skog, inte så tät, så man kan ligga där inne och få sol på sig. Känna de varma solstrålarna mot sitt ansikte. Så det var dit jag vill gå. Och det var dit jag gick. Det var dit jag kom. Stannade välan sådär rätt länge ändå. Lutade mig mot en trädstam, skrev lite, fotade lite (mest bara på mig själv............................), blundade mot solen och tänkte kom fräknar kom till mig. Jag tänkte också på att jag verkligen verkligen tycker om att sitta i en skog. Där det är helt tyst. Jag tänkte att jag önskade att jag hade en häst, som jag kunde rida på där i skogen. Över barr och torra grenar, med solen som sken mellan träden. Ja, det hade varit fint.
Så vandrade jag tillslut hem. Där fanns lunch och lite lunchsällskap. Sen in i mitt rum. Där satt jag sen. Länge. Stickade, lyssnade på musik, läste (Stephen King- Att skriva . En bok jag rekommenderar varmt!!), skrev och lalalalal. Ja så. Jaha, sen var det plötsligt middag och efter det hade jag egentligen tänkt spela fotboll men så ringde Sanna och vi hade ett mycket fint samtal. Sanna promenerade i Umeå och hade mig som promenadsällskap, jag stickade i Ransäter och hade Sanna som sticksällskap. Tänk va!
Nu är jag iallafall tillbaka i Ransäter på rikt. Det tar ett tag. Byta miljö sådär. Byta värld sådär. Det går inte i ett nafs. Det tar några dagar. Men nu, nu är jag tillbaka och det känns bra.
Jag vet. Jag är en dålig bloggare. En riktigt dålig bloggare. En bra bloggare skriver flera inlägg om dagen. En dålig bloggare gör som jag. Har mellanrum på över två veckor mellan ett och ett annat inlägg. Jag antar jag tappar det OTROLIGT HÖGA ANTAL läsare (eller inte så många) som jag har. De är väl borta. Ni är väl borta nu. Jag kan skriva ändå. Bara för skojs skull. För att jag finner det vara en kul sysselsättning såhär vid halv elva på måndagskvällen. Precis hemkommen från ett avsnitt Tonårsliv som jag såg med några små (fast stora i hjärtat, och egentligen kanske även på den yttre sidan.. större än mig i allafall.. fast Marina har samma skostorlek som mig. Annars är de större. Längre och lite större fötter), fina vänner.
Denna måndag har jag tillbringat nästan bara med mig själv. Det har verkligen varit en Amandamåndag. Jag har umgåtts med mig själv. Bara med mig själv. Efter att jag insupit en god frukost (fast det gjorde mig lite ledsen att där inte fanns någon havremjölk, den var slut och en av mattanterna bad om ursäkt. De är så gulliga och snälla och rara mattanterna. Jag vill ge de en kram) så tog jag ett skrivblock, min kamera och min Bamseklocka och begav mig iväg i förmiddagssolen. Jag hade ett mål. En speciell skog. En skog jag gått i en gång förut, men då var det snö och vinter och kallt. Mikael var i denna skog jag talar om för bara några dagar sedan och han talade så gott om den. Att det är en skön skog, inte så tät, så man kan ligga där inne och få sol på sig. Känna de varma solstrålarna mot sitt ansikte. Så det var dit jag vill gå. Och det var dit jag gick. Det var dit jag kom. Stannade välan sådär rätt länge ändå. Lutade mig mot en trädstam, skrev lite, fotade lite (mest bara på mig själv............................), blundade mot solen och tänkte kom fräknar kom till mig. Jag tänkte också på att jag verkligen verkligen tycker om att sitta i en skog. Där det är helt tyst. Jag tänkte att jag önskade att jag hade en häst, som jag kunde rida på där i skogen. Över barr och torra grenar, med solen som sken mellan träden. Ja, det hade varit fint.
Så vandrade jag tillslut hem. Där fanns lunch och lite lunchsällskap. Sen in i mitt rum. Där satt jag sen. Länge. Stickade, lyssnade på musik, läste (Stephen King- Att skriva . En bok jag rekommenderar varmt!!), skrev och lalalalal. Ja så. Jaha, sen var det plötsligt middag och efter det hade jag egentligen tänkt spela fotboll men så ringde Sanna och vi hade ett mycket fint samtal. Sanna promenerade i Umeå och hade mig som promenadsällskap, jag stickade i Ransäter och hade Sanna som sticksällskap. Tänk va!
Nu är jag iallafall tillbaka i Ransäter på rikt. Det tar ett tag. Byta miljö sådär. Byta värld sådär. Det går inte i ett nafs. Det tar några dagar. Men nu, nu är jag tillbaka och det känns bra.
Kommentarer
Trackback
