krispikrus

Tänk!
Jag är arbetslös igen. Jag är tillbaka i den tillvaro där tider, väckarklockor, matlådor, ogräs, häckar, truckar, arbetskamrater inte längre existerar. Jag behöver inte kliva upp klockan sex och cykla i kylan i uppförsbacke med slutstation KYRKOGÅRDEN (en liten parenteshistoria kommer här: Varje gång jag under denna period fått frågan vad jag sysslar med, har jag alltid svarat med en lite MYSTISK och SPÖKLIK röst: "jag jobbar....på en kyrkogård". Det har inte varit min mening, jag har inte på något sätt försökt verka häftig eller cool eller nåt för att jag jobbar på en kyrkogård. Det bara blev. Faktiskt.). Jag behöver inte ta på mig alla de där lagerna av kläder och ändå frysa, räkna minuterna till kafferasten, lyfta tunga hinkar med ogräs, lyssna på två arbetskamraters ständiga prat om dataspel, tvspel, poker, bögskämt, (och SNÄLLA SNÄLLA, rasten kommer inte snabbare bara för att ni kollar på klockan var tionde minut. Det vore väl okej om detta ständiga klocktittande skedde i tysthet, men icket, även jag blir ju alltså påmind)...
Men!
Jag kan inte längre susa fram i en grön truck över de små vägarna på kyrkogården. Gasa, känna vinden i håret och snyggt bromsa in vid tillexempel en hög med kvistar. Eller varför inte på lunchrasten, när lunchen är uppäten och sockersuget sätter in, ta med sig några arbetskamrater, placera sig i de gula sätena på trucken och köra iväg på cykelvägarna mot coop? Springa in i affären i arbetskläder och välja något smaskigt (kanske den nya mörka chokladen med grapefruktolja och med bitar av mango i ...) för att sen åka tillbaka, fnissa i omklädningsrummet och ta sig en kopp kaffe (jag hade föressten en favoritkaffemugg. den var ganska liten, brun med blommor. det fanns bara en enda. den var min favorit och den var nästan alltid ledig. tänk nu står den där alldeles ensam i skåpet, det kanske inte är någon som längre dricker ur den när jag inte längre är där.. ) innan nästa arbetspass börjar.
Tänk också tillfredställelsen i att dra upp ett riktigt stort och segt ogräs ur marken. Först synen av det gigantiska ogräset som pryder en gravkulle, en grusgång eller inne i en häck, ja bara synen är fin. Men det bästa är förstås att låta sin hand klädd i en tjock arbetshandske gripa tag i det gigantiska ogräset och dra. Dra. Dra. Dra. Se ogräset mer och mer lämna den trygga platsen i jorden, för att tillslut helt och hållet ligga i handen med hela roten ute. Det är njutning. En njutning jag nu inte längre får vara med om eftersom jag är ARBETSLÖS.
Det blir ju heller inget mer fnissande åt knasiga arbetskamrater eller korsordslösande med andra arbetskamrater. Inget gofika, inga samtal med Biggan om ja.. vad som helst. och vad händer med Ring P1? Kropp och själ? Kulturnyheterna? Meny? (Visste ni att svensken i genomsnitt dricker 4 koppar kaffe om dagen? och att det finns kaffe med smak av hasselnötter och choklad? ska tydligen passa bra till nybakta kanelbullar) Relationsrådet? Fredagsflörten?
Tänk också dessa utflykter vi gjort. Lunch på droskan (ja inte för att det var särskilt gott), studiebesök på Röbäcks kyrkogård (haha. studiebesök. vi jämförde deras kyrkogård med våran, kände oss avundsjuka för att de hade andra sortes blommor att planterna på sina gravar..), brännsbollsturnering, kaffemingel på kyrkogårdsförvaltningen (Vi fick gå en tipsrunda där alla frågorna handlade om kyrkan. Jag tror jag gissade på varenda en. De bjöd iallafall på kaffe och kaka och vi missade väl en sisodär 1-2 timmar på vår arbetsdag.)

JA JISSES, jag tyckte visst om mitt jobb men jag är ändå glad att det är slut och nu har jag skrivit väldigt långt och jag antar att jag borde cykla iväg till arbetsförmedlingen nu för snart stänger de och sen kanske jag ska handla för numer har jag ju ett eget hem och därför måste jag köpa mat och laga mat och jag tycker det är väldigt trivsamt för jag kan också sysselsätta mig med att lyssna på radio i min ensamhet samtidigt som jag stickar eller kanske läsa högt ur Hamlet samtidigt som jag vandrar omkring på min runda svarta matta som min kära mor så kärleksfullt inhandlat till mig, eller varför inte tända alla ljus i mitt rum, sätta på en skiva och författa något JÄTTEpoetiskt eller kanske måla en tavla. Vill jag ha snabb sällskap så kan jag ju bara smyga i i lägenheten bredvid och vips har jag min mor eller bror eller bror nummer två att umgås med. Vi kanske dricker kaffe, eller sjunger opera i köket, eller ser på tv (Jag såg en film häromdagen. Den hette Elefantmannen. å, se den), eller så skriker vi lite eller kanske gör övningar på mammas pilatesboll. Orkar jag gå lite längre för sällskap så finns ju Sanna alldeles på andra sidan vägen, och det är ju alldeles fantastiskt underbart. 
 
Idag ploppade det ner ett brev i min brevlåda. Världens finaste brev och jag blev verkligen jätteglad.

Nej men, det kanske är dags att avsluta detta inlägg. Min kissblåsa sprängs (Vilket får mig att tänka på Greys anatomy som ju ganska nyss har haft säsongsstart, LYCKA, där det nämligen var en man som var helt inmurad i cement och hans kissblåsa kunde sprängas) och arbetsförmedlingen väntar på att ännu en liten stackare ska bli inskriven igen.

Tjarå !