krispikrus

Klockan var halv sex på morgonen och jag klev ut från bussen jag befunnit mig i de senaste nio timmarna. Ut i kyla, ut i mörker, ut i ett snötäckt Umeå. Jag hämtade min lilla väska i bussens bagageutrymme och började min vandring hemåt i morgonen. Jag vandrade och vandrade. I 20 minuter vandrade jag. Skorna knarrade, snön knarrade. Jag kände mig lite ledsen, lite glad, lite trött, lite illamående, lite irriterad. Det sistnämnda kom av att jag så snällt lånade ut min mobil till en man på bussen. Han ville ringa ett samtal sa han. När det samtalet var klart sa han att han ville ringa ett till. Jag sa okej då, jovisst jamen ja det går väl för sig. Han pratade länge och jag såg sen att det var ett utlandssamtal han ringt. Det tycker jag var irriterande. Jag blev lite arg, men ägnade mig istället åt tankar som : Varför sitter jag på denna buss? Varför åker jag hem till Umeå? Andra tankar som flög fram genom mitt huvud var: Oj men titta, snö! Jag ser snö! det är snö på marken! Funderade även över om busschaffören som körde första halvan av vägen bodde där det var busschaufförsbyte, körde hon alltså hem till sig själv? Var det därför det var just där som det var byte av busschafför?  
Intressanta frågor.
Slutligen följde jag också med stor spänning den film de valt att visa. P.S I love you. Ja, oj, de väljer alltid filmer med sådan hög kvalitet och oförutsägbart slut på bussarna. Men det var skönt att det var ett lyckligt slut. Jag somnade ju nästan in med ett leende på läpparna.

Nu har jag sovit några timmar i min säng, tät ihopslingrad med Iglis. Han låg i min armhåla ungefär. 


Jag vill sitta på café och sticka och dricka kaffe och prata.