krispikrus

Jag har funnit en ny delikatess! Banan och tahini. Bara banan och tahini. Kleta lite tahini längst upp på bananen, ta en tugga, kleta lite mer tahini på bananen, ta en till tugga. Fortsätt så tills bananen är slut. Ljuvligt!

Det är tur att jag runtomkring mig har människor som befinner sig i en liknande situation som jag själv. De flesta har faktiskt rätt mycket ledig tid, vilket jag uppskattar till fullo eftersom jag då har människor att hitta på spännande små äventyr med. De senaste dagarna har väl de spännande små äventyren hållt sig borta, men jag har haft långa caféträffar med kaffe, mys och stickning (Jag och Sanna ska till och med på stickcafé ikväll!) och jisses JA, ibland kan mysiga caféträffar i höstmörkret vara det bästa som finns.
åh! jag längtar tills man kan ha mysiga vinterjulpysselkvällar med tända ljus och glögg och pepparkakor och en massa pysselsaker att göra små juliga konstverk av (man kan tillexempel göra en ubåt av toalettrullar som man sen kan hänga i julgranen. Det gjorde jag en gång. Den är väldigt fin och jag är väldigt stolt över den. Kanske är en ubåt inte det juligaste i hela världen men den är väldigt fin faktiskt ). Eller, åh, något nästan ännu mer julmysigt är att stiga upp på morgonen och se på julkalendern. Ta med sitt täcke och kura ner sig i soffan. I morgonmörkret ligga och få en dos av jul, äventyr, barnprogram. Tjiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiipppppppppppiooooooooooooooooooooooe!

Nu ska jag snart bege mig till mormor och morfar, det blir trevligt och kul och kanske får jag höra en fantastiskt liten sång som morfar och hans vänner sjöng när de gick runt bland husen som små pojkar och lussade.
Först sa de :
Här kommer Judas med pungen,
pungen är tom.
Sång:
Kära goda vänner, skänk Judas en slant.

Den är väldigt bra och morfar har med sin mörka stämma sjungit den många gånger, med början typ för två år sedan. Plötsligt var den bara där. Han hade förr aldrig talat om sina äventyr som stjärngosse när han var en liten pojke men så en dag! och vilken dag, vilken tid, vilken sång!
Och vi njöt och bad han sjunga den om och om igen.
om och om igen.
om och om igen.
och inget var som förr.

Kanske ska jag avsluta detta lilla inlägg på det sätt som jag alltid, alltid avslutade mina dagboksinlägg när jag var typ 10-11 år. 

Pund pund älskade hund. 

Varför amanda varför?